Att välja rätt i livet…

 

Nu börjar vi närma oss det där vägskälet vi har både fasat och längtat efter.  Vi ställs inför olika val i livet. Nästa sommar är jag färdig sjuksköterska, jag har inget som binder mig här utan skulle kunna söka jobb var som helst. Maken är oxå lite sugen på att söka nytt jobb. Alltså är vi redo att flytta, hem till Blekinge.

Om det vore så enkelt bara. Vår stora tjej börjar nu förskoleklass och vi lovade oss själva att ska vi flytta så ska det ske innan ungarna börjar skolan. Men helt plötsligt var är vi där.

Ska vi bo kvar här måste vi fixa större utrymme åt vår växande familj. Känns inte helt rätt att lägga en massa pengar och energi på det när vi vet att vi inte vill bo kvar här för evigt.

Jag längtar allt mer till huset med enskilt läge, så mycket att jag nästan sörjer över att vi inte bor där nu.

Stora E kämpar med sina demoner nu igen. Rädslor och ångest. Fantasier om spöken, monster och att bli lämnad. Hon klamrar sig fast vid mig när vi ska till dagis, när hon ska sova. Som om det var sista gången vi sågs. Hon gråter, säger att hon är rädd. Önskar jag kunde ta rädslorna från henne, tänk vilken lättnad det skulle vara. Hemma är hon världens spralligaste tjej med mycket bus och stoj, borta blir hon en helt annan unge. Jag blir så frustrerad över hennes så olika sidor.

Jag funderar mycket över nästa sommar. Bor vi kvar, jobbar jag som sjuksköterska eller har vi flyttat söderut och utökat familjen? Är vi och hälsar på i Kalifornien eller har vi kanske bara flyttat nått stenkast ut i skogen?  Det som håller mig kvar här är vännerna, tryggheten. Förra gången när vi flyttade från Växjö hit så tyckte folk vi galna som lämnade allt och drog till ett ställe där vi inte kände en kotte. Jag tänkte inte så då, brydde mig inte om omgivningen, jag klarade mig bra utan vänner i närheten. Helt på egna fötter med en 2 åring i famnen och en bebis i magen. Nu tänker jag annorlunda, jag skulle inte överleva utan vänner i ödemarken nånstans. Jag känner mig mindre självständig och så sårbar. Kanske för att jag har två andra små som jag vill lyfta och ge det bästa, det är våra beslut som påverkar dem och ger dem deras barndom. Det är vi som lägger grunden. Flyttar vi så är det sista gången, mina barn ska få växa upp på samma trygga ställe med sina kamrater. Därför måste det bli så perfekt, så mycket ska klaffa.

Varför inte ta en dag i taget då? Vardagen gör jag gärna det, jag älskar att vara spontan och inte alltid planera. Men de där stora valen måste man faktiskt planera, de är så avgörande.

Vi njuter iallafall av sommaren, även om vi jobbar och inte har semester förrän i mitten av augusti. Livet är för kort för att inte levas fullt ut och kan ni förstå att det är just därför jag vill så oerhört mycket!

Avslutar med några sommarbilder på mina bästa;

Skön sommar allihopa!!

Stor kram Lina!